Clik here to view.
Tolvårige Ahmad, drabbad av vattenskalle, deformerad ryggrad, klumpfot och ryggmärgsbrott, hade tagit sig igenom de senaste månaderna tack vare att hans mor och syskon tålmodigt hjälpt honom med övningar. Han kunde nu klara sittande ställning men orkade bara hålla ut i några minuter, eftersom det var så svårt för honom att få luft och hålla upp huvudet.
Så kom äntligen den dag då Ahmads liv skulle förändras! Operation Mercys team åkte till honom med hans nya speciella rullstol i rött och grått – anpassad efter hans särskilda behov! När vi var framme vid huset kikade Ahmads mor och syskon ut genom dörren, nyfikna på detta nya åkdon som Ahmad skulle få.
Vi gick in i huset där Ahmad låg på sin madrass på golvet och tittade på TV i sin vanliga ställning – på mage. Han lyste upp när han fick syn på sin efterlängtade rullstol! Han började le stort när han insåg att den rödgrå saken tillhörde honom.
När vi hade beskrivit hur rullstolen fungerade för Ahmad och hans mor var det dags att lyfta upp honom i den. Vi ville försäkra oss om att stolen gav Ahmad rätt sittställning och stöd. Stolen var perfekt för honom! Han såg förtjust ut och log med hela ansiktet. Vi pratade en stund med hans mamma om en del detaljer, och emellanåt frågade vi Ahmad om han behövde vila sig litet och bli lyft ur stolen. Det var ju påfrestande för honom att vara i sittande ställning mer än några minuter i taget. Han svarade varje gång: "Nej, jag vill sitta i min stol. Det går jättebra!"
Hans mamma kom med te som hon bjöd oss på. När vi satt där tillsammans och åt lade Ahmad märke till den lilla ringen i matbrickan på rullstolen. Han sa: "Å, får jag ställa min kopp här?" När vi nickade till detta bad han sin mamma hämta lite te till honom också. Han log och sa: "Det här är första gången som jag dricker te när jag sitter!"
När hans mamma såg det sa hon: "I dag kan hela familjen äta lunch vi bordet tillsammans med Ahmad! Nu får han också vara med!" De var överlyckliga, och efter en timme i rullstolen ville Ahmad fortfarande sitta i den – han såg nu världen från en helt ny synvinkel.
Vi har tänkt oss att Ahmad ska få vara med i en stödgrupp med andra barn med liknande problem, så han får öva sig i att läsa och skriva, och även lära sig något yrke och upptäcka vad han har att bidra med i såväl samhället som familjen.
(* Ahmad är inte hans riktiga namn)
